Idag är jag en människa på inte ens 21 år, men jag är ändå inte glad. Jag är bitter och jag lider! Mitt hår står åt alla håll men denna fantastiska syn som alla världens varelser berättar för mig om är inte något jag kan se själv, utan måste ta mig till en falsk bild i en spegel för att se. Varför ska det bara vara jag som inte får se detta under av naturen? Precis som alla andra vill jag smälta när jag ler och inse hur mycket sämre jag är än denne person.
Men jag förstår att det inte går, det måste alltid vara någon som är bättre än andra. Jag får helt enkelt ta den rollen, men det gör mig riktigt bitter!
Men man kan inte gå och tänka på sig själv riktigt hela dagarna, som tur är finns det så mycket annat som gör mig bitter, som gör mig riktigt arg och otrevlig. En av de största bovarna är de människor som inte kan leva utan att alltid synas - dessa sociala bölder.
Dessa små svaga varelser som sitter som en parasit på varje vänskapskrets och suger ut energi, drar och sliter tills det enda som finns kvar är ett tomt skal av hårda ord. De sitter där och det enda de är kapabla till är att inse när de inte är i centrum längre, och snabbt se till att göra något åt det, för att synas och ses. För att märkas. Dessa tingestar som inte kan ta tag i sitt eget liv, som måste ha en övervakare som ringer varje gång man ska göra något. Som inte kan ta initiativ utan väntar på att någon annan ska ta tag i allt. Dessa inkompetenta fyllon som endast har smutsvatten som kluckar runt bakom pannbenet och ger ifrån sig små kommentarer designade för att skapa sympati och förstöra stämningen om fokus är på någon annan än dem.
Därför talar jag nu till dig verkligheten. Ni måste göra ett krafttag, ta i med hårdhandskarna. Det är dags för dessa maskar att veta sin egen plats. Att de ska inse att de bara är maskar som lätt kan trampas på. Det är inte någon annans ansvar än sitt eget att ta tag i sitt liv.
För jag orkar fan inte ta tag i det åt dig.
Regards
Torsten "Narcissisten" Flinck
Torsten for Pulitzer!
SvaraRadera